Igår var dagen då lilla Isak fick bli en stor kille. Han flyttade ifrån sin mamma och in till den stora läskiga pojk-hagen!

Eftersom han inte är speciellt mkt hanterad så tog vi in han och mamman i stallet, tog dit “farbror Vengur” och satte fast Isak i en handhästgjord som Vengur hade runt magen. Isak leddes således ut till hagen av Vengur, och sitter man fast i en annan häst har man inte så mkt annat val än att följa med, hur mycket giraffhals man än försöker skaffa sig så får man vackert promenera dit den andra hästen går. Mycket smidigt. Hästen blir faktiskt mindre rädd, man behöver inte (förhoppningsvis) riskera att tappa hästen och sedan ha fullt upp att försöka få tag på en halvvild busunge. 🙂

Vips så var vi så inne i hagen med två äldre valackar (våra ridhästar) + två 3-åringa hingstar modell “Bill & Bull”. Resten kan ses i bilder här nedanför, och näe… det är inte lätt att vara knappt 1 år och komma in till två blådårar som tror att man är ett sto. 😉

Det sprangs….

och sprangs….

och sprangs….  Jag stod kvar närmare en timme och först då började dom ge sig lite. Blev nån liten kort paus på mitten nån stans för att hämta andan, men sen var dom igång igen. Det finns lite ytor att springa på när man har en hage på närmare 3ha. (Man vet oxå att det är stort när man ska hämta en häst i andra änden av hagen… phu!)

“Bill & Bull” kör fula knep och stänger in Isak mellan sig. Trodde inte hästar var så smarta jäkliga. 😉

Här fick även “farbror Vengur” (skäcken) nått ryck och hängde på… typ ett varv i hagen innan han tyckte det räckte och gick och åt istället. 😉

Nu är saken den att Isak verkar vara en rätt tuff liten sak. Vanliga normala (?) föl hade ställt sig och föltuggat när det kommit sånna här stora busar, men inte han inte.  Antingen har han inte kommit på att man klarar sig undan bättre med det, eller så hade han helt enkelt ingen lust att låta sig kuvas av två stöddiga tonåringar. Det brukar ta nån dag att göra upp rangordningen för hästarna när det kommer en nykomling, men det värsta är oftast över på nån timme. Just unghingstar är rätt hopplösa, dom begriper inte bättre än att försöka vara stöddiga på alla bredder. Min ridhäst (Móri) som är ranghögst i flocken lyfte inte ens ett öra åt detta spektakel som ägde rum i hagen utan sprang iväg och betade i andra änden. Det där tar han itu med senare när småglinen är klara med sitt. Då brukar det vara max ett par “tillrättavisningar” och sen vet alla var skåpet står. Rätt intressant att beskåda faktiskt.